Two Fat Ladies

Nuså är även jag igång med mitt bloggande! Tänkte börja med att berätta lite om mig och min situation, jag och Sofia sitter i samma båt men av helt olika anledningar.
Jag har alltid varit lite större än andra, men absolut långt ifrån överviktig! Typ "normal" eller lite mer, något som jag alltid hatade och ansåg vara ett stort misslyckande från min sida...Jag har alltid varit väldigt hård och orättvis mot mig själv och jag inser nu att det är delvis anledningen till att jag hela tiden misslyckats med diverse dieter och blivit större och större. Bättre sent än aldrig..?!

Jag har alltid varit dålig på att äta regelbundet men när man är aktiv och ung så kommer man lätt undan med det.. Och sötsaker har helt klart varit en stor del av mitt dagliga intag!
Under hela min skolgång så var jag mobbad, vilket resulterade i att självkänslan aldrig infunnit sig. Något som jag självklart fortfarande dras med..
När jag entrade gymnasieåldern så trivdes jag relativt bra med min kropp trots några extra kilon...max 10kg för mycket vilket var bra! Jag fick killar att vända sig och le, kompisarna fanns i överflöd runt omkring en och jag tränade på gymmet. Life smiled at me!

Men några år senare, nu är det väl 4 år sen tror jag...så träffade jag en kille som jag blev upp över öronen förälskad i..och utan att jag själv märkte det så drog vi ner varandra i fördärvet. Låter melodramatiskt men det är nog så det bäst beskrivs....
Vi flyttade snabbt ihop och jag började på universitetet. Skolan blev för mycket och jag drogs ner i en djup depression, jag låg i sängen i fyra månader..träffade inte någon inte ens min egen familj! Min dåvarande sambo jobbade skift och bodde mycket borta vilket gjorde att jag lätt kunde dölja hur jag mådde för honom när han väl kom hem.. Under dom fyra månaderna gick jag upp till det jag väger nu minus 10kg som jag har lagt på mig i efterhand..
Jag gick upp 30kg....på den korta tiden! Men det måste ha varit omställningen från att vara aktiv med någorlunda matvarnor till att bara ligga i sängen och äta skit rent ut sagt.
Jag stoppade huvudet i sanden och låtsades som ingenting, byxorna krympte hela tiden och jag flåsade mer..men äsch...inga konstigheter? DUMT!!
Men när väl kilona satt där, och jag mådde som jag mådde...jag orkade inte ta itu med det! Jag insåg inte ens att det var ett problem förrens långt långt efter det.
Jag drog inte bara på mig alla kilona, utan en ryggsäck med ännu tyngre skuldkänslor och skam samt helt nya matvanor som visade sig fruktansvärt svåra att bryta.
Nu hade jag varit ihop med killen i 1 år...vi fortsatte att vara tillsammans i 2½ ytterligare innan vi insåg att det helt enkelt drog med sig för mkt negativt. Under dom 2½ åren la jag på mig ytterligare 10kg.

Nu är vi nästan i realtid, i somras gjorde vi slut och jag flyttade hem till mina föräldrar i en månad i väntan på min nya lägenhet. En månad som jag fasade för men som visade sig otroligt nyttig, min mamma hjälpte mig upp över vattenytan och jag log och skrattade igen! Jag började inse vad som föranlett till mina viktproblem, och min depression....något som jag tror är viktigt om jag ska lyckas!
Nu bor jag i en lägenhet som jag älskar, i ett bra område med nära till allt och alla jag älskar, jag har ett bra arbete och börjar få tillbaka gnistan igen...för första gången på flera år.
Men jag kämpar fortfarande oerhört med mina matvanor och mitt sockerberoende....jag har som alla säkert förstår testat tusen dieter men det är inget jag orkar skriva om nu..känns mindre viktigt!

För 1 år och ca 3 månader sedan så anmälde jag mig för en GBP, utan att riktigt veta vad jag gav mig in på och utan att egentligen ha koll på mig  själv och mina alternativ...jag är glad över att det är så lång väntetid för det har gett mig nödvändig tid att fundera och överväga mina möjligheter.
Jag hoppas fortfarande att jag ska lyckas komma tillbukt med mina problem innan det är dags för operation, men jag vet att jag har försökt så många gånger under dessa år utan att ha kommit nånstans förutom upp på vågens mätare..

Jag är kort, 156cm närmare bestämt. Jag är 23 år ung, och har ont i mina fötter, stora problem med min rygg och orken räcker inte lång....så ska det inte vara! Jag är rädd för den här operationen, men jag vet att den kan rädda mitt liv.
För två år sedan firades min dåvarande svärfar, vi skulle ha go-kart tävling och alla skulle tävla mot varandra! Jag hittade på en ursäkt och följde inte med, jag skulle aldrig fått plats i den lilla bilen...
I somras var jag bjuden på gröna lunds vip-opening med alla kändisar ...men jag tackade nej för att jag inte vågade chansa, skulle jag få plats i karusellerna?
Det är vid såna tillfällen jag känner att jag tog rätt beslut, men jag tror att dom allra flesta som ska göra den här operationen är lite rädda och osäkra ibland..

I morgon ska jag försöka lägga ut lite bilder på mig, brutalt ärliga för att jag tror att både ni och jag behöver se sanningen!? :) Vikt och mått info kommer även upp då..spänningen är oooooliiiidlig!
Kan även informera om att dagens mat intag varit acceptabla! turk-yoghurt till frulle, cesarsallad till kunch, apelsin till mellis och soppa till middag ...nu snaskar jag på nötter och russin medans jag knegar...inte perfekt men helt ok eller vad tycker ni??

Puss i ljumsken alla läsare!! //Linnéa